Duglig kvinna och bortskämd diva...?

Tillåt mej att publicera en rescension av en pärla till bok som kom ut 2004.

Duglig kvinna och bortskämd diva...?

Rescension: Käbi Laretei: "Såsom i en översättning - Teman med variationer".

Albert Bonniers Förlag Stockholm 2004; 382 sidor;

Lagom till bokrean har jag läst en bok, den sjätte i ordningen, av den estnisk-svenska koncertpianisten

och författaren Käbi Laretei, som släpptes hösten 2004. Förlagen sägs ha svårt att få upplagor på sina

böcker och därför slumpas de snart ut på bokreor och andra utförsäljningar, vilket är bra för läsare som vill

fynda.

Boken i fråga heter "Såsom i en översättning" och är en alludering på författarens estniska bakgrund

samt den kända spelfilmen "Såsom i en spegel" gjord av den man hon är mest förknippad med,

filmregissören Ingmar Bergman, med vilken hon på 1960-talet hade ett äktenskap och sonen Daniel. Det

jag tror Laretei vill förmedla, är det sociologiska faktum, är att vi änniskor förmedlar oss genom något, när

vi umgås. Det handlar inte bara om författarens estniska ursprung, utan om hennes sociala relationer i

gemen.Vi förhåller oss inte omedelbart till varandra, utan medelbart: "såsom genom en översättning".

Boken ifråga handlar om fragment ur ett liv och är såtillvida memoarer: den handlar om återkomsten till

hemlandet under 1980-talet och tillkomsten av den fria republiken Estland, personliga kommentarer och

reflektioner inför mötet med gamla vänner och släktingar, bejublade koncerter därstädes, där Laretei

framstår som en framgångskvinna från väst, som en förebild och en hoppets apostel för hemlandet.

Boken utgör brottstycken ur ett långt liv och handlar oxå om författarens förhållande till män: både

långvariga och mer kortlivade bekantskaper, detta kan tyckas som spekulativt kändis-skriveri, men Laretei

skriver med ömsinthet och med seriös hängivenhet, därför blir hennes textinnehåll allmänmänskligt. Hon

skriver om sina problem med "oroliga ben" och sin kroniska sömnlöshet, sina kanske neurotiska sidor,

och oxå hur en hårt arbetande yrkeskvinna får karriären att rimma och inte rimma .... med man, barn och

familj, och de specifika omständigheter som en pianist råkar ut för som t.ex. ett framförande för "menlösa"

barn i en koncert i "Vita huset" i Washington samt inte minst de ensamma timmarna med övandet vid

pianot.

Lareteis bok är inte svårmodig, utan livsbejakande med aptit på livet, på det goda livet, men behöver

inte därför vara mindre djupsinnig härför. Tvärtom: det ligger stor levnadskonst och stor levnadsvisdom, att

våga språnget, ta risker i livet , hoppas och uträtta något, om man får chansen, att som en annan

internationellt känd svensk nämligen Dag Hammarskjöld utbrista: upprepa "ditt ja och allt får en mening..."

Norrköping 10 januari 2005

Margareta Gustafsson

DRÖMANALYTISKT

Männskors olika psyken kan te sig som väsensskilda vid en ytligt sett social anblick.
Men Gustav Jung hävdade då han kommit fram till ett gemensamt symboliskt språk som ligger där knappt under ytan hos våra sociala framträdelseformer och genomborrar våra psyken mera på djupet något som Jung kallade "det kollektiva undermedvetna". Jung menade att människans gemensamma civlisationshistoria ger upphov till likheter och kongruenser i våra psyken också ett gemensamt symboliskt och socialt språk för dessa företeelser.

Pröva själv på min dröm från april 2000 om inte den består av händelser och sociala relationer som känns igen hos de flesta människor?

Norrköping 6 februari 2012

Margareta Maya Gustafsson


DRÖM natten till den 22 april år 2 000.


Jag befann mig på ett stort fält, kanske Limhamnsfältet på Ribersborg vid Öresund i Malmö. Det var en del folk som strövade omkring huller om buller på fältet. De var alla vanliga, något yngre än mig. De var Pelles vänner. Pelle var också där. En tjej tilltalade mig lite ironiskt och sa att det hade gått 3 tvåveckorsperioder sedan vi hade setts senast.

Jag såg på och studerade förstasidan i något som såg ut som en dagstidning men det var en
kommunistisk skämttidning, en undergroundtidning, som Pelle och hans vänner gav ut. Sidan var full av småannoser i olika stilsorter. Det var delar av vårt bohag som skulle säljas ut. Så var det också parodierade dödsannonser som skämt. Jag pratade med Pelle som stod tillsammans med en annan kvinna. Pelle bar en kvinnoperuk och kvinnan bredvid var sminkad chokladbrun i ansiktet. De såg ganska vanliga ut.

Jag skildes från dem och skulle ta spårvagnen in till stan, (Malmö centrum). Jag räknade i min
plånbok och blev nöjd då jag såg att jag hade en del hundralappar. Jag gick över en liten gångbro
bredvid den stora bron där bilar och spårvagn gick för att slippa att betala en extra kupong. Skulle ta spårvagnen vid hållplatsen efter bron. Framme vid hållplatsen fick jag bråttom då en full spårvagn stod där och väntade. Jag letade efter ett rabatt. pensionärsåkkort men hittade det inte. Den fulla spårvagnen gick och sedan kom en konstig spårvagn där det fanns gott om plats. Den var av vit plast, öppen utan tak, två vagnar. Såg ut som på Tivoli. Den tog jag, in till stan. Jag skulle hem. Jag kände mig hemma där, på orten (i Malmö).